Uppdraget

Så fort kaptenen hade lämnat skolan blandades barnen, ettor och förskolebarn, två och två. Var och en fick sitt papper med uppdraget att samtala med varandra om olika lösningar på hur man skulle kunna rädda så många människor som möjligt. Detta skulle sedan nedtecknas på ett papper med förklaring därtill. Generellt sett tyckte de flesta barnen att fler livbåtar skulle behövas och så kanske en vuxen också skulle tänka. Men barn har en tendens att vara mer fantasifulla än oss vuxna så det fanns också sådana lösningar. Nu när barnen har utfört sin uppgift är det viktigt att vi pedagoger ger barnen den respons som de förtjänar. Jag tänker på en av Christian Lundahls punkter om formativa processer. Punkt nr. 4: Återkoppling som för lärandet framåt
Det är viktigt att vi ger respons på vad barnen producerat. Hur kan vi göra? Ska vi samla alla barn som har liknande lösningar i en grupp? Ska barnen få sitta i en grupp där det finns olika lösningar och diskutera sina lösningar med varandra? Ska vi sitta enskilt med barnet och föra en dialog? Hur gör vi med barn som har fantasifulla lösningar men ej genomförbara? Vi vill ju uppmuntra barn till att använda sin fantasi. Därigenom kan ju deras kreativitet väckas. Allt detta är väldigt viktigt hur vi vill att arbetet ska fortskrida. Här kommer några utvalda tankar om hur eleverna tänkte kring räddningsaktionen: Att de ska klättra upp på ett isberg, ...rädda människor från vattnet som är iskallt och ge dem varm Oboy, hoppa på en val, fler flytvästar etc.