Tre blandade grupper

Alla 38 barn delades in i tre grupper. En grupp jobbade med fartyget Titanic och allt som innefattade det. En grupp koncentrerade sig på båtar i allmänhet och en grupp arbetade med hav. Fortfarande fanns tankarna om återkoppling som för lärandet framåt kvar från den första uppgiften. Titanic-gruppen började med att titta på bilder och filmklipp från upplevelsen från förra veckan och diskuterade lite kring det. Sedan fick eleverna redovisa sina tankar från uppgiften som de fick av kapten Edward J. Smith. Här tänker vi att barnen till en början i alla fall får respons på sina tankar från förra veckan. Tillfälle ska ges där vi mer går på djupet med deras tankar.

Eleverna tittar på sig själv.

Eleverna får sin första respons på sina tankar om hur alla
människorna skulle kunna räddas från Titanic-katastrofen.

Nu var det dags att fokusera på dagens uppgift som var att tillsammans i gruppen göra en stor målning av Titanic. Bilden av fartyget skulle vara så lik som möjligt. Barnen fick börja med att titta på en film från You tube om hur man byggde fartyget. Därefter fick gruppen ett stort pappersark. På smartboarden fanns en bild på hur skeppet såg ut. I gruppen började vi prata om hur långt Titanic var på riktigt. Svaret på det, 269 meter, kunde eleverna snabbt hitta i en bok. Eleverna fick försöka lista ut hur lång meterslinjalen bredvid whiteboarden var. Spännvidden på de svar var allifrån några meter till flera hundra när jag ställde frågan om hur lång de trodde linjalen var. Men till slut sa en flicka: - Den är en meter lång. Vi började prata om hur långa barnen var, centimetrar, metrar, småstrecken på linjalen etc. Plötsligt hade gruppen börjat prata matematik. Efter många om och men kom vi fram till att en meter var lika mycket som hundra centimeter.

Eleverna fick sedan ett nytt problem att förhålla sig till. Om vi låtsar att en cm är en meter hur lång ska er målning av Titanic bli? Eleverna uppmanades att ta hjälp av varandra för att försöka lösa problemet de hade framför sig. De mätte, gjorde streck, funderade, pratade, var tysta, tittade på varandra, funderade lite till etc. Det är så lätt att som vuxen här träda in och styra upp det hela. Men istället är det viktigt att ge eleverna den tid de behöver för att bemästra situationen. Stunden som detta försegick kändes säkert lång för barnen men till slut hade de tillsammans gjort formen på båten.
Vi kopplar denna uppgift till forskningen och speciellt till en av Christian Lundahls fem nyckelstrategier kring formativa processer. Jag tänker på den sista punkten som är att aktivera eleverna som lärresurser för varandra. Eleverna måste ta hjälp av varandra för att lösa uppgiften vilket de också slutligen lyckades med.

 

Här råder full aktivitet när det ska mätas.

Noggrannhet är A och O.

Barnen lyckas till slut att mäta upp hur långt fartyget ska vara.

När formen och alla detaljer på båten var färdiga skulle barnen vid nästa tillfälle måla Titanic. Barnen visade sig vara oerhört engagerade och en flicka stannade hellre inne på rasten för att istället måla. Mitt i processen tågade skolinspektionen in och "inspekterade" vad barnen höll på med. Roslättsskolan hade nämligen besök från just skolinspektionen denna dag. Två barn noterades stå och hålla om varandra samtidigt som de tittade stolt på resultatet. Härligt!

Ju fler kockar desto säm... Nä, det stämmer inte. Det här blev ju bra.

Två pojkar står och håller om varandra samtidigt som de sa:
- Det här har vi gjort bra!

Uppdraget

Så fort kaptenen hade lämnat skolan blandades barnen, ettor och förskolebarn, två och två. Var och en fick sitt papper med uppdraget att samtala med varandra om olika lösningar på hur man skulle kunna rädda så många människor som möjligt. Detta skulle sedan nedtecknas på ett papper med förklaring därtill. Generellt sett tyckte de flesta barnen att fler livbåtar skulle behövas och så kanske en vuxen också skulle tänka. Men barn har en tendens att vara mer fantasifulla än oss vuxna så det fanns också sådana lösningar. Nu när barnen har utfört sin uppgift är det viktigt att vi pedagoger ger barnen den respons som de förtjänar. Jag tänker på en av Christian Lundahls punkter om formativa processer. Punkt nr. 4: Återkoppling som för lärandet framåt
Det är viktigt att vi ger respons på vad barnen producerat. Hur kan vi göra? Ska vi samla alla barn som har liknande lösningar i en grupp? Ska barnen få sitta i en grupp där det finns olika lösningar och diskutera sina lösningar med varandra? Ska vi sitta enskilt med barnet och föra en dialog? Hur gör vi med barn som har fantasifulla lösningar men ej genomförbara? Vi vill ju uppmuntra barn till att använda sin fantasi. Därigenom kan ju deras kreativitet väckas. Allt detta är väldigt viktigt hur vi vill att arbetet ska fortskrida. Här kommer några utvalda tankar om hur eleverna tänkte kring räddningsaktionen: Att de ska klättra upp på ett isberg, ...rädda människor från vattnet som är iskallt och ge dem varm Oboy, hoppa på en val, fler flytvästar etc.

Upplevelse

Som jag tidigare nämnt är det av stor vikt att barnens olika sinnen berörs. Vid projektets början fickbarnen, dvs 20 sexåringar i förskoleklass och 18 ettor gå in i ett klassrum där belysningen var dämpad. På ett stort bord låg massvis av bilder av fartyget Titanic. Både riktiga foton och fiktiva bilder. Bland alla fotografier fanns också ett antal olika böcker som behandlade samma ämne. Två låtar spelades kontinuerligt från Spotify, en pianoversion av "My heart will go on" och "Nearer my God to thee". Den sistnämnda sägs det att orkestern spelade under tiden som Titanic sjönk. Men det kan ju också vara en myt och är förmodligen också det.

På smartboarden fanns en interaktiv resa genom skeppet. Man kunde klicka sig fram med hjälp av datormusen och se den stora trappan på båten, maskinrummet, promenaddäck etc. När barnen varit i rummet en stund och gjort upptäckter knackade det på dörren och in trädde kaptenen på Titanic. Kapten Edward J. Smith pratade engelska med barnen. Han berättade att han färdats i tiden från den ödesdigra natten då Titanic var på väg att sjunka och han behövde barnens hjälp till att komma på idéer hur man kunde rädda så många människor som möjligt. Kaptenen hade med sig ett hundraårigt telegram som han läste upp för dem på knagglig svenska. Barnen fick sedan som sagt i uppdrag att sitta två och två med att komma på en eller flera lösningar.

Kapten Edward J. Smith läser upp telegrammet

telegrammet



Formativa processer

Formativa processer kännetecknas av att målet för undervisningen tydliggörs, att information söks om var eleven befinner sig i förhållande till målet och att återkoppling ges som talar om hur eleven ska komma vidare till målet. Forskning har visat att formativ bedömning ökar elevernas lärande.
Cristian Lundahl är docent och lektor vid institutionen för pedagogik och didaktik, Stockholms universitet. Lundahl har publicerat ett flertal artiklar kring bedömning i svenska och internationella tidskrifter och antologier. Han har också tidigare arbetat som utredare vid skolverket under 10 år.
I denna blogg kan du hitta en länk som skickar dig till en websida som handlar om formativa processer. Enligt Christian Lundahl finns fem stycken nyckelstrategier kring formativa processer.

1. Aktivera eleven som ägare av sin egen lärprocess
2. Tydliggör mål och kunskapskrav
3. Skapa aktiviteter som synliggör lärandet
4. Återkoppling som för lärandet framåt
5. Aktivera eleverna som lärresurser för varandra.

Under projektets gång kommer vi att försöka koppla dessa fem strategier till arbetet i klassrummet.

In the beginning...

Allt började med en helt vanlig dramaövning. Dramaövningen med kommunikation som rubrik skulle syfta till samarbete, hänsyn och ansvar. Barnen, i detta fallet 20 sexåringar i en förskoleklass fick höra en kortfattad sammanfattning kring världens mest mytomspunna fartyg, Titanic. De blev väldigt spända och nyfikna. Inne i deras klassrum fanns en stor färgbild på en filmduk. Bilden föreställde när Titanic höll på att sjunka. I en högtalare spelades Celine Dions "My heart will go on", sången från James Camerons mastodontfilm "Titanic", 1997. Persiennerna var nerdragna och på golvet låg massor av utrivna papperslappar. Papperslapparna symboliserade isberg. Barnen fick instruktionen att så fort musiken tystnade skulle de hoppa upp på "isbergen" för att rädda sig. Allt eftersom tiden gick försvann fler och fler isberg från golvet och barnen fich hjälpa varandra som också var tanken med övningen.
I efterhand har jag tänkt att denna övning kunde istället göras helt ointressant med trista lysrör tända i taket, ingen musik, ingen bild, ingen berättelse och vid handklapp skulle barnen istället för att hoppa upp på isberg hoppa in i en rockring. Vi måste istället jobba för att barnens alla sinnen ska beröras. Detta kräver noggrann planering.
Hur gick övningen då? Jodå, barnen skuttade omkring i klassrummet och både hjälpte och stjälpte varandra. Såklart att inte alla barn är som robotar och gör det övningen syftar till. Skam den som ger sig. Efter övningen, som höll på ett tag, pratade vi tillsammans om syftet med leken.

Något som alla barnen hade gemensamt var att de blev väldigt fascinerade kring bilden som föreställde Titanics förlisning i den stjärnklara natten. De stod framme vid duken och inspekterade bilden in i minsta detalj. Flera dagar efteråt pratade barnen om att de ville ha bilden med sig hem för att visa sin mamma och pappa. Denna nyfikenhet pratade vi vuxna i vårt lärlag om. Det kunde ju få mynna ut i ett projekt om skeppet Titanic som skulle vara det centrala kring en mängd andra rubriker som t ex havet, konstruktion, experiment etc. Det finns massor att hämta ur detta som vi kan koppla till styrdokumenten.

Bilden som fanns i klassrummet