Livbåtarna

Titanic hade 20 livbåtar. Det räckte bara för att ge plats åt 1 178 av de 2 223 personer ombord. Livbåtarna var av trä och vissa kunde ta 65 personer. Ungefär hur många livbåtar till skulle behövas?
Två barn som hade haft funderingar kring det här med livbåtarna fick fundera över detta en stund. De satt en stund och ritade av hur livbåtarna såg ut på Titanic. Sedan funderade de tillsammans över frågan.

Med hjälp av en vuxen som gav dem frågan: Om det finns plats för 65 personer i en livbåt, hur många får då plats i två livbåtar? De räknade snabbt ut i huvudet att det var 130 stycken. Hur ska ni då räkna för att komma fram till hur många människor som får plats i 20 livbåtar?
Eleverna funderade och kom fram till att man kunde ju ta 65 + 65 + 65 + 65... tjugo gånger. Men det blir ju jobbigt konstaterade de. Finns det något annat sätt? Efter lite tankeväxlingar kom barnen fram till att man kan ju multiplicera, eller gångra som de sa. Barnen fick använda en miniräknare och då räknade de snabbt ut att 65 x 20 blir 1 300. Alltså räckte livbåtarna till 1 300 personer ombord.

Någon är ombord och lagar fören

Någon är ombord och lagar fören föreslog en pojke, 7 år. Då måste man kanske få reda på hur pass stor skadan på fartyget var för att få reda på om det överhuvudtaget var möjligt. Tre barn fick i uppdrag att fundera över detta. Barnen fick reda på att skadan på Titanic efter kollisionen på isberget var ca 90 meter. Hur långt är 90 meter? Det är ju inte så lätt att veta när man är 6-7 år.

Två flickor och en pojke fick låna en meterstav. De började i ena delen av skolbyggnaden, vid huvudentén och fortsatte sedan in i skolan för att försöka mäta upp 90 meter. Under tiden fotograferade de hela processen. Så bilderna ni ser här nedanför är tagna av barnen själva.

Metershjulet i rullning

64, 65, 66, 67, 68...

Här tog skolan slut!

När de utfört sitt uppdrag och kom tillbaka sa en av dem: - Vi kom ända ner till min storebrors klassrum! Det visade sig att skolan bara var 85 meter lång och att skadan på Titanic alltså var ytterligare 5 meter. Barnen var mycket ihärdiga med att berätta för de andra barnen om hur stor skadan var.

Här berättar Tuva hur långt 90 meter är.

Här får barnen göra skadan i en mindre skala.
1 cm är lika med 1 meter.

Skadan ska målas.

Barnen klipper ut skadan som de sedan ska klistra på fartyget
som en grupp gjort tidigare.

Vi stannar upp och reflekterar kring projektet

En punkt av de fem formativa bedömningarna som forskningen anser ökar elevernas lärande, är att aktivera eleven som ägare av sin egen lärprocess. Att då stanna upp i ett projekt och reflektera kring allt innehåll kan då vara en hjälp. I vårt projekt fick barnen tre stycken frågor som de skulle svara på.

1. När har du lärt dig bäst i vårt projekt?
2. Vad har varit roligast?
3. Vad kunde varit bättre?

Barnen fick sitta två och två och hjälpa varandra att försöka svara på frågorna. Tanken med reflektionen var att få barnen att förstå att man kan lära sig på olika sätt och kanske hitta ett sätt där de själva får en känsla av hur de lär sig bäst. Här kommer ett axplock av vad barnen svaradde på den första frågan, "När har du lärt dig bäst i vårt projekt?"

• När de vuxna pratade om Titanic och när vi pratade om hur lång Titanic var. När vi fick göra lite mer fakta om Titanic. (Flicka, 7 år)
• Jag lär mig bäst när jag ser film och bilder om Titanic. (Pojke, 7 år)
• När jag fick lyssna på de andra barnen i gruppen som berättade om båtar. (Flicka, 7 år)
• Jag lärde mig bäst i båtgruppen när vi gjorde experiment. (Anton, 7 år)
• När vi målade Titanic. (Pojke, 7 år)
• Jag tycker att jag lärde mig bäst om isberg när jag tittade på film. (Albin, 8 år)
• När vi ritade lärde jag mig bäst. (Flicka, 7 år)
• När vi målade båten för då lärde vi oss om Titanic. (Flicka, 7 år)

Båtgruppen

Här fick eleverna först och främst göra en mindmap kring vad de redan visste om olika båtar. Alla var verkligen ivriga att få berätta om sina erfarenheter kring detta. Sen fick barnen arbeta parvis med att skriva ner frågor om vad de ville veta mer. Här kunde vi också se hur barnen kan ta hjälp av varandra. Några av barnens frågor kring båtar:

• Vad gör så att en motorbåt går framåt?
• Hur kan en båt flyta?
• Hur kan en båt som räddar folk se ut?
• Vem jobbar på en båt?
• Hur gör man en träbåt?
• Hur ser en segelbåt ut?
• Hur ser kryssningsbåtar ut?

Eleverna fick titta på en film som visar hur en träbåt byggs.

Havets läckerheter

En av grupperna i vårt projekt skulle fördjupa sig i havet och allt som det innehåller. Barnen blev införstådda med vad som förväntades av dem med kopplingen till Christian Lundahls punkt att tydliggöra mål och kunskapskrav.
Mål: Att lära, utforska och arbeta enskilt och tillsammans med andra och känna tillit till sin egen förmå

Denna elevgrupp fick börja med att titta på en jordglob, i kartböcker och Google earth var det var som Titanic sjönk. Det var ett stort hav som heter Atlanten. Eleverna fick fundera  och diskutera vad som kan tänkas finnas norr, söder, öster och väster om platsen där vraket av Titanic ligger. Eleverna ville veta mer om:

• Var bildas isberg?
• Sitter isberget fast i havsbottnen?
• Vilka djur finns i havet?
• Vilka djur finns på Grönland?
• Hur djupt är det där Titanic ligger och hur ser det ut?
• Hur långt är det mellan Southampton och New York?

Barnen tog del av olika filmer om isberg som kalvar och roterar och blev oerhört fascinerade av detta naturfenomen. Gruppen fick läsa och titta på bilder i faktaböcker och internet. Sina funderingar och tankar har barnen fått skriva och illustrera. I datorprogrammet photostory fick eleverna med hjälp av bilder tala in svar på de frågor som de hade.

Under arbetets gång fick barnen många aha-upplevelser. En pojke tittar i en kartbok och utbrister förvånat:

- Det finns fler hav! Ett heter Ishavet. Där är det nog kallt.

Två flickor sitter och diskuterar och mätte upp hur lång en nyfödd val är. Den är 7 meter lång och väger som två Volvobilar.

- Inte visste jag att en valunge var så stor.

 

 

Återkoppling som för lärandet framåt

En av Christian Lundahls fem nyckelstrategier för att nå måluppfyllelse är den punkt han kallar "Återkoppling som för lärandet framåt". Jag upplever ibland att vi (inklusive mig själv) ger eleverna uppgifter som sedan endast blir hyllvärmare. Hur ska lärande uppnås om vi inte ger eleverna den respons som de förtjänar? I detta projekt gav kapten Edward John Smith eleverna en uppgift. Den uppgiften handlade om hur eleverna kunde tänka ut ett eller flera sätt att rädda så många människor som möjligt från att omkomma i katastrofen. Detta fick barnen som vi tidigare berättat göra två och två. Tanken var att eleverna skulle få chans att sitta och prata med varandra en stund innan de började rita och skriva. Här kopplas uppgiften också då automatiskt till ännu en nyckelstrategi, nämligen "Aktivera eleverna som lärresurser för varandra". Känslan av att eleverna tog uppgiften på allvar kändes äkta. När sedan eleverna lämnar in det som de presterat är det så väldigt lätt tycker jag att det stannar här. Men om vi ska gå efter vad Christian Lundahl säger, som egentligen är sunt förnuft måste vi lusläsa och fundera och vrida på det som eleven gjort och ta det till en annan nivå. Nedan följer några exempel på hur eleverna tänkte...

• Dom kunde ta på sig dykdräkt och hoppa i vattnet.
• Dom skulle hoppat på en val.
• Dom skulle ha klättrat upp på ett isberg.
• Fler flytvästar till allihop.
• Mer livbåtar så att folket får plats.
• Någon skulle åka före Titanic och hugga ner isberget med yxa.

Naturligtvis fanns det fler exempel på hur man skulle kunna rädda alla människor. Efter att elevernas fantastiska tankar legat och väntat på att begrundas av oss pedagoger satte arbetet igång med att återkoppla till barnen.
En pojke tyckte att människorna skulle ha klättrat upp på ett isberg. Det är ju en fantastisk idé men är det möjligt? Vad krävs för att kunna klättra på is? Pojken fick möjlighet att fördjupa sig i detta. Vi pedagoger hade då tagit reda på fakta kring isklättring och skrivit ner i förenklad form som han kunde få ta del av. Eftersom pojken inte kan läsa ännu kunde han istället få lyssna på texten genom ett mjukvaruprogram som heter CD-ord. En dataröst läser då upp texten. Han fick lära sig att det krävs både stegjärn, isskruvar, isyxa och varma kläder. Efteråt ritade han en bild på en isklättrare och skrev något eller några ord om detta. På You tube finns det mesta. Där lyckades vi hitta människor som ägnar sig åt isklättring på isberg ute till havs.

En pojke går på djupet med isklättring.

Alla barn i projektet fick återkoppling och respons på sina idéer man haft. Det blev individanpassat och eleverna fick föra sitt lärande till ytterligare en nivå. Det var väldigt kul att se när barnen blev intresserade av vad kompisarna jobbade vidare med. I vissa fall blev det små spontana redovisningar där de berättade för varandra vad de lärt sig. Skoj!
En flicka blev expert på dykdräkter. Hon tyckte att passagerarna kunde klarat sig om de fick varsin dykdräkt. Flickan fick ta reda på mer om dykdräkter. Det visade sig att om man bara haft rätt sorts utrustning så hade man nog kunnat klara sig. Det hade krävts en torrdräkt. Vi hittade också här filmer på You tube där människor ägnar sig åt isdykning. Här bevittnade jag som pedagog senare under dagen att samma flicka berättade för sina kamrater på fritidshemmet om dykdräkter. Helt spontant.

Alva är fullt koncentrerad på isdykning.

Hennes egen faktatext och bild kring dykdräkter.



En annan flicka blir nyfiken på vad Alva gör och en spontan
redovisning uppstår.

 

En annan tanke jag får när vi jobbar på detta vis är lugnet som uppstår när alla barnen är engagerade. Eleven ges tid att sitta så lång tid som behövs för att bli färdig. I detta arbete förekommer olika saker i ett och samma rum. Någon sitter vid datorn och lyssnar på en text, någon tittar på film, någon ritar, några sitter i grupp och samtalar om en uppgift, någon jobbar enskilt etc.

 

 

En härligt levande bild med engagerade elever.

 

En del barn tyckte att det skulle behövas fler flytvästar till alla människor. Men efter research visade det sig att det fanns flytvästar till alla ombord på Titanic. Tyvärr hjälpte det inte att ha flytväst. Man dog ändå på grund av det kalla vattnet som endast var cirka 2 grader. Men det är ju bara ord för barnen. Hur ska barnen kunna förstå hur kallt det var i vattnet? Vi beslöt att fylla en låda med vatten, som vi också skulle fylla med is enligt barnen för att få det kallt. Det krävdes ganska mycket is och en termometer så vi kunde hålla koll på graderna. Barnen skulle såklart få ställa sig i lådan för att få känna efter hur kallt 2 grader är.

 

 

Hur ska vi få vattnet 2 grader?

Temperaturen mäts.

Det börjar arta sig.

BINGO! We've done it.

 

 



Kallt!

Inget vatten man är sugen att bada i. Ingen längre stund i alla fall.

Här kändes det lite mer.

Liksom här.

 

 



 

 



Tre blandade grupper

Alla 38 barn delades in i tre grupper. En grupp jobbade med fartyget Titanic och allt som innefattade det. En grupp koncentrerade sig på båtar i allmänhet och en grupp arbetade med hav. Fortfarande fanns tankarna om återkoppling som för lärandet framåt kvar från den första uppgiften. Titanic-gruppen började med att titta på bilder och filmklipp från upplevelsen från förra veckan och diskuterade lite kring det. Sedan fick eleverna redovisa sina tankar från uppgiften som de fick av kapten Edward J. Smith. Här tänker vi att barnen till en början i alla fall får respons på sina tankar från förra veckan. Tillfälle ska ges där vi mer går på djupet med deras tankar.

Eleverna tittar på sig själv.

Eleverna får sin första respons på sina tankar om hur alla
människorna skulle kunna räddas från Titanic-katastrofen.

Nu var det dags att fokusera på dagens uppgift som var att tillsammans i gruppen göra en stor målning av Titanic. Bilden av fartyget skulle vara så lik som möjligt. Barnen fick börja med att titta på en film från You tube om hur man byggde fartyget. Därefter fick gruppen ett stort pappersark. På smartboarden fanns en bild på hur skeppet såg ut. I gruppen började vi prata om hur långt Titanic var på riktigt. Svaret på det, 269 meter, kunde eleverna snabbt hitta i en bok. Eleverna fick försöka lista ut hur lång meterslinjalen bredvid whiteboarden var. Spännvidden på de svar var allifrån några meter till flera hundra när jag ställde frågan om hur lång de trodde linjalen var. Men till slut sa en flicka: - Den är en meter lång. Vi började prata om hur långa barnen var, centimetrar, metrar, småstrecken på linjalen etc. Plötsligt hade gruppen börjat prata matematik. Efter många om och men kom vi fram till att en meter var lika mycket som hundra centimeter.

Eleverna fick sedan ett nytt problem att förhålla sig till. Om vi låtsar att en cm är en meter hur lång ska er målning av Titanic bli? Eleverna uppmanades att ta hjälp av varandra för att försöka lösa problemet de hade framför sig. De mätte, gjorde streck, funderade, pratade, var tysta, tittade på varandra, funderade lite till etc. Det är så lätt att som vuxen här träda in och styra upp det hela. Men istället är det viktigt att ge eleverna den tid de behöver för att bemästra situationen. Stunden som detta försegick kändes säkert lång för barnen men till slut hade de tillsammans gjort formen på båten.
Vi kopplar denna uppgift till forskningen och speciellt till en av Christian Lundahls fem nyckelstrategier kring formativa processer. Jag tänker på den sista punkten som är att aktivera eleverna som lärresurser för varandra. Eleverna måste ta hjälp av varandra för att lösa uppgiften vilket de också slutligen lyckades med.

 

Här råder full aktivitet när det ska mätas.

Noggrannhet är A och O.

Barnen lyckas till slut att mäta upp hur långt fartyget ska vara.

När formen och alla detaljer på båten var färdiga skulle barnen vid nästa tillfälle måla Titanic. Barnen visade sig vara oerhört engagerade och en flicka stannade hellre inne på rasten för att istället måla. Mitt i processen tågade skolinspektionen in och "inspekterade" vad barnen höll på med. Roslättsskolan hade nämligen besök från just skolinspektionen denna dag. Två barn noterades stå och hålla om varandra samtidigt som de tittade stolt på resultatet. Härligt!

Ju fler kockar desto säm... Nä, det stämmer inte. Det här blev ju bra.

Två pojkar står och håller om varandra samtidigt som de sa:
- Det här har vi gjort bra!