Titanic: Återkoppling som för lärandet framåt

En av Christian Lundahls fem nyckelstrategier för att nå måluppfyllelse är den punkt han kallar "Återkoppling som för lärandet framåt". Jag upplever ibland att vi (inklusive mig själv) ger eleverna uppgifter som sedan endast blir hyllvärmare. Hur ska lärande uppnås om vi inte ger eleverna den respons som de förtjänar? I detta projekt gav kapten Edward John Smith eleverna en uppgift. Den uppgiften handlade om hur eleverna kunde tänka ut ett eller flera sätt att rädda så många människor som möjligt från att omkomma i katastrofen. Detta fick barnen som vi tidigare berättat göra två och två. Tanken var att eleverna skulle få chans att sitta och prata med varandra en stund innan de började rita och skriva. Här kopplas uppgiften också då automatiskt till ännu en nyckelstrategi, nämligen "Aktivera eleverna som lärresurser för varandra". Känslan av att eleverna tog uppgiften på allvar kändes äkta. När sedan eleverna lämnar in det som de presterat är det så väldigt lätt tycker jag att det stannar här. Men om vi ska gå efter vad Christian Lundahl säger, som egentligen är sunt förnuft måste vi lusläsa och fundera och vrida på det som eleven gjort och ta det till en annan nivå. Nedan följer några exempel på hur eleverna tänkte...

Dom kunde ta på sig dykdräkt och hoppa i vattnet.
Dom skulle hoppat på en val.
Dom skulle ha klättrat upp på ett isberg.
Fler flytvästar till allihop.
Mer livbåtar så att folket får plats.
Någon skulle åka före Titanic och hugga ner isberget med yxa.

Naturligtvis fanns det fler exempel på hur man skulle kunna rädda alla människor. Efter att elevernas fantastiska tankar legat och väntat på att begrundas av oss pedagoger satte arbetet igång med att återkoppla till barnen.
En pojke tyckte att människorna skulle ha klättrat upp på ett isberg. Det är ju en fantastisk idé men är det möjligt? Vad krävs för att kunna klättra på is? Pojken fick möjlighet att fördjupa sig i detta. Vi pedagoger hade då tagit reda på fakta kring isklättring och skrivit ner i förenklad form som han kunde få ta del av. Eftersom pojken inte kan läsa ännu kunde han istället få lyssna på texten genom ett mjukvaruprogram som heter CD-ord. En dataröst läser då upp texten. Han fick lära sig att det krävs både stegjärn, isskruvar, isyxa och varma kläder. Efteråt ritade han en bild på en isklättrare och skrev något eller några ord om detta. På You tube finns det mesta. Där lyckades vi hitta människor som ägnar sig åt isklättring på isberg ute till havs.

En pojke går på djupet med isklättring.

Alla barn i projektet fick återkoppling och respons på sina idéer man haft. Det blev individanpassat och eleverna fick föra sitt lärande till ytterligare en nivå. Det var väldigt kul att se när barnen blev intresserade av vad kompisarna jobbade vidare med. I vissa fall blev det små spontana redovisningar där de berättade för varandra vad de lärt sig. Skoj!
En flicka blev expert på dykdräkter. Hon tyckte att passagerarna kunde klarat sig om de fick varsin dykdräkt. Flickan fick ta reda på mer om dykdräkter. Det visade sig att om man bara haft rätt sorts utrustning så hade man nog kunnat klara sig. Det hade krävts en torrdräkt. Vi hittade också här filmer på You tube där människor ägnar sig åt isdykning. Här bevittnade jag som pedagog senare under dagen att samma flicka berättade för sina kamrater på fritidshemmet om dykdräkter. Helt spontant.

Alva är fullt koncentrerad på isdykning.

Hennes egen faktatext och bild kring dykdräkter.

En annan flicka blir nyfiken på vad Alva gör och en spontan
redovisning uppstår.

En annan tanke jag får när vi jobbar på detta vis är lugnet som uppstår när alla barnen är engagerade. Eleven ges tid att sitta så lång tid som behövs för att bli färdig. I detta arbete förekommer olika saker i ett och samma rum. Någon sitter vid datorn och lyssnar på en text, någon tittar på film, någon ritar, några sitter i grupp och samtalar om en uppgift, någon jobbar enskilt etc.

En härligt levande bild med engagerade elever.

En del barn tyckte att det skulle behövas fler flytvästar till alla människor. Men efter research visade det sig att det fanns flytvästar till alla ombord på Titanic. Tyvärr hjälpte det inte att ha flytväst. Man dog ändå på grund av det kalla vattnet som endast var cirka 2 grader. Men det är ju bara ord för barnen. Hur ska barnen kunna förstå hur kallt det var i vattnet? Vi beslöt att fylla en låda med vatten, som vi också skulle fylla med is enligt barnen för att få det kallt. Det krävdes ganska mycket is och en termometer så vi kunde hålla koll på graderna. Barnen skulle såklart få ställa sig i lådan för att få känna efter hur kallt 2 grader är.